En drömmares introduktion

Då var bollen i rullning.
Jag har väl mer eller mindre funderat på att dra igång en blogg under några månader, men istället nöjt mig med att trakassera mina vänner på facebook.

Hursom så blir det bra mycket enklare att föra min träningsjournal/dagbok här och hålla koll på mina framsteg....och så besparar jag mina vänner min självgodhet och egoism, haha.

Så ja, som jag redan har nämnt så kommer detta att främst handla om min träning, men även små doser ur min vardag (även om vardagen mest består av saker relaterade till träningen....).

Nåväl, vart börjar jag?

Enklast blir nog med en bild......

(64kg)

Såhär såg alltså jag ut en gång i tiden.
64 kg fördelat på 183 cm. Smal som en pinne och ändå lyckades jag med konststycket att ha en degmage...inte illa!

Total avsaknad av självkänsla och en ständig ångest för kameror och speglar. Om jag minns rätt så var jag 21/22 år gammal då denna bild togs men kände mig som en 15 åring utseendemässigt.

Varför tog jag inte tag i det tidigare om jag nu mådde så dåligt över det?
Som för så många andra så var gymmet en läskig plats med skrikande Belgian Blue hybrider där jag mest skulle stå som ett frågetecken i ett hörn, eller gå några minuter på löpbandet.
Mina 2 brorsor som alltid varit bra mycket större än mig (hockeygrabbar, haha) lyckades dock få med mig till gymmet och under deras vingar var det inte lika läskigt att ta tag i hantlarna och svinga för kung och fosterland.

Att träna med vikter snarare än att spela fotboll eller dra ner till dojon och sparra var något nytt och spännande. Känslan av att kunna förändra sin kropp helt på egen hand, att ta sig ut från skalet som var min ångest.

Dock hände ingenting. Jag såg inga förändringar, jag kände mig inte starkare. Motivation sa tack och hej till mig och jag sa detsamma till gymmet.
Tillbaka till pojkrummet, tv-spel och godis. Tillbaka på ruta ett.
Nu mådde jag sämre än någonsin tidigare. Träning verkade lönslöst och magen började växa som aldrig förr.

Tack och lov hade jag ett stort stöd i mamman till min dotter. En dam som bäst beskrivs som ett träningsfreak.

Jag vågade fortfarande inte bege mig tillbaka till skräckhuset aka gymmet, men jag snörade på mig löparskorna och gav mig ut på kvällarna med iPoden i öronen.
Magen försvann tillsammans med en stor portion av ångesten och jag kände nu att jag hade en grund att stå på. :)

(64kg)

Tillbaka på 64 kg men ingen degmage längre!!
Gick raka vägen ner till gymmet och tecknade ett årskort, övertygad om att det minsann skulle börja hända saker nu.

Året blev dock inte som jag hade önskat. Min bristande kunskap gällande träning och kost skulle straffa sig och i takt med att resultaten lös med sin frånvaro så lös min frånvaro från gymmet mer och mer.
Hade ett antal perioder där jag inte gick till gymmet på månader....illa.

Hursom, såhär så jag ut dagen då årskortet gick ut:

(73kg)

Lite mer muskler, lite mer brun. Långt ifrån nöjd.

Tog en paus från träningen i samband med att jag separerade från mamman till min dotter, blev uppsagd från jobbet och gjorde mig av med min lägenhet.

Började tröstäta och var på väg att falla tillbaka i gamla, onda spår.

Jag önskar att jag minns exakt VART vändpunkten kom, men det var någon gång runt årsskiftet 2011/2012.
Jag var trött på att må dåligt. Trött på att dränka mig i min egen självömkan och förbanna allt möjligt förutom mig själv.
En dos självrannsakan senare och med hjälp utav mina 2 bröder så bestämde jag mig.
Vad var det som sa att jag inte kunde se ut som dom jag själv avundsjukt beundrade?
"Åh, vad tur han har haft med generna?"
"Han tar säkert någon form av anabola!"

Alla möjliga ursäker för att själv slippa stå till svars för varför jag inte såg ut sådär.
No more!
Nu var det dags, nu var det min tur.

Jag började gräva ner mig i forum på internet och studier angående träning och kost.
Skulle det här göras en gång för alla så skulle det göras väl förberedd.

Började att fokusera på kosten. För att gå upp i vikt (och muskelmassa) så behövdes ett överskott på kalorier och en saftig dos av proteiner.
Träningen i sig var rolig, det svåra var att tvinga en hjärna som såg mat som en pest att gilla läget.

Fick rådet att det är enklare att dricka kalorier än att tugga i sig dom.
Sagt och gjort, jag började leta upp lämpliga alternativ och fastnade ganska omgående för mjölk.
600 kalorier/liter och c.a. 35g protein för en relativt billig peng.

Mat var inte längre något som skulle smaka gott, nu var det bränsle för att ge kroppen bästa möjliga förutsättningar.
Började snitta 3-4 liter om dagen och hävde i mig proteindrinkar, kycklingfileér, ägg och kvarg.

Det tog inte lång tid innan det började hända saker. Viktskivorna på gymmet multiplicerades på skivstången och tröjorna där hemma hängde inte längre bara på benknotor och skinn .

(77kg)

Motivationen sköt i höjden och jag började att tycka om vad jag såg i spegeln.
Alla gånger man tackat nej till "roligare" saker visade sig plötsligt vara kloka val.
Det var nånstans under denna period som en liten dröm väcktes inom mig. Nu var inte målet längre bara att lägga på mig lite muskler.

Veckorna har sedan dess gått och det fortsätter att hända saker, tack och lov!

(84-86kg)

Jag hoppas och tror att jag kommer nå mitt mål en dag. Den dagen jag når dit så får min familj och vänner veta vad det är. 

Tills dess förblir det en hemlig, löjlig dröm som driver mig till att bli den jag vill bli. :)